Två små glasskålar på ett bord, den ena med blågröna kristaller och den andra med gulbruna kristaller

Myter om järnvitriol: vad stämmer och vad är fel?

Kort svar: Järnvitriol är ett gammalt ämne, och kring gamla ämnen växer det fram myter. De vanligaste missförstånden är att järnvitriol är ofarligt för att det är naturligt, att det är samma sak som kopparvitriol, att bruna kristaller är förstörda och att mer alltid ger bättre resultat. Inget av det stämmer helt. Här går vi igenom påståendena ett i taget och förklarar vad som faktiskt gäller.

Två små glasskålar på ett bord, den ena med blågröna kristaller och den andra med gulbruna kristaller

Myt 1: “Järnvitriol är naturligt och därför ofarligt”

Det stämmer att järnvitriol förekommer i naturen, som mineralet melanterit. Men naturligt betyder inte ofarligt. Järnvitriol är märkt som skadligt vid förtäring (H302), hudirriterande (H315) och kan orsaka allvarlig ögonirritation (H319).

Kristallerna kan dessutom likna socker eller godis, vilket gör dem extra viktiga att förvara oåtkomligt för barn och djur. Använd handskar och skyddsglasögon när du hanterar ämnet. Vad märkningen betyder går vi igenom i guiden om säkerhetsdatablad och faromärkning.

Myt 2: “Järnvitriol och kopparvitriol är samma sak”

Nej. Järnvitriol är järnsulfat och har gröna kristaller. Kopparvitriol, även kallat blå vitriol, är kopparsulfat och har klarblå kristaller. Det är två olika ämnen med olika egenskaper och olika märkning.

Förväxlingen beror på det gamla svenska namnet kopparas, som trots namnet betyder järnvitriol. Läs mer om namnen i järnvitriol förklarat.

Myt 3: “Järnvitriol och järnsulfat är olika produkter”

Det är samma ämne. Järnvitriol är det äldre namnet, järnsulfat det moderna. Det som kan skilja mellan två produkter är formen: de blågröna kristallerna är heptahydrat med sju kristallvatten, medan ett ljusare pulver ofta är monohydrat med bara ett. Monohydratet innehåller mer järn per kilo.

Järnklorid och järnkelat är däremot andra ämnen. Skillnaderna förklaras i jämförelsen mellan järnföreningarna.

Myt 4: “Bruna kristaller är förstörda”

Inte nödvändigtvis. En gulbrun yta betyder att en del av järnet har oxiderat från järn(II) till järn(III). Ofta är det bara det yttersta lagret, och innanför är kristallerna fortfarande gröna.

Men ju mer som har oxiderat, desto mindre järn(II) finns kvar. Lösningen kan bli grumlig och bete sig annorlunda än med färska kristaller. Vill du veta varför det händer och hur du kan bromsa det, läs artikeln om varför järnvitriol blir gul eller brun.

Myt 5: “Mer ger bättre resultat”

Det här är kanske den vanligaste myten, och den kan bli dyr. Används järnsulfat som järngödsel kan för hög dos bränna gräset eller skada växterna. Det leder också till fler rostfläckar på plattor och trall. Följ alltid förpackningens anvisning och var hellre försiktig än generös. Är du osäker, börja med en mindre mängd och se hur det blir.

Myt 6: “Det går bra att blanda i metallhinken”

Järnvitriol i vatten ger en sur lösning. Den kan angripa metall och dessutom ge rostfläckar på det som står i närheten. Blanda i hinkar och kannor av plast, och skölj redskapen efter användning. Använd aldrig köksredskap eller kärl som sedan ska användas till mat.

Myt 7: “Fläckarna går bort av sig själva”

Rostbruna fläckar på sten, betong och kläder sitter ofta kvar länge. Järnet har oxiderat till rost, och rost tränger in i porösa material. Det enklaste är att undvika fläckarna från början: täck ytor, torka upp stänk direkt och var försiktig när du häller.

Myt 8: “Järnvitriol behandlar träet”

Järnvitriol ändrar färgen på trä. Järnet reagerar med garvämnen i träet och ger en grå till svart ton. Men det är en kulör, inte en ytbehandling. Järnvitriol ersätter inte färg, olja eller lack, och det säger ingenting om hur länge träet håller.

Myt 9: “Rester kan hällas ut i diskhon”

Överbliven lösning och gamla kristaller ska inte hällas ut i dagvattenbrunnar, diken eller vattendrag, och inte heller i avloppet i större mängder. Lämna rester till återvinningscentralen och följ kommunens regler. Läs mer i guiden om förvaring och avfall.

Vad stämmer då?

Det som faktiskt stämmer om järnvitriol är ganska odramatiskt:

  • Det är järn(II)sulfat, ett av de äldsta kända kemiska ämnena.
  • Det används som järngödsel, för att sänka pH i jord och för att ge trä en grå ton.
  • Det oxiderar i luft och fukt och ger rostbruna fläckar.
  • Det ska hanteras med handskar och skyddsglasögon och förvaras torrt, tätt och oåtkomligt för barn och djur.

Vanliga frågor om järnvitriol

Är järnvitriol giftigt?

Det är märkt som skadligt vid förtäring och irriterande för hud och ögon. Har någon svalt ämnet, ring 112 och be att få tala med Giftinformationscentralen.

Kan man använda bruna kristaller?

Ofta går det, men resultatet kan bli annorlunda än med färska. Gör ett prov först.

Varför luktar järnvitriol?

Torra kristaller luktar normalt inte mycket. En lösning kan ha en svag, metallisk lukt.

Är det farligt att röra vid kristallerna?

De irriterar huden. Använd handskar och tvätta händerna efteråt.

Previous Post
Tre högar järnvitriol på ett svart underlag: fina korn, medelstora kristaller och grövre bitar
Om ämnet

Köpa järnvitriol: kvalitet, kornstorlek och renhet

Next Post
Gammaldags glaskolvar och en mortel med gröna kristaller på ett slitet träbord i ett dunkelt rum
Om ämnet

Vitriolens historia: från alkemi och gruvor till modern kemi