Kort svar: I svenskt bergsbruk var vitriol en biprodukt av gruvdriften. Många malmer innehöll svavelkis, ett mineral av järn och svavel. När svavelkis vittrar i luft och vatten bildas järnsulfat, alltså järnvitriol, som löser sig i gruvvattnet. Genom att laka vittrad malm eller avfall med vatten och sedan koka in lösningen kunde man få fram kristaller. Falu gruva är det mest kända svenska exemplet, där man vid sidan av kopparen tog vara på flera andra produkter ur samma berg.

Bergsbruket i korthet
Bergsbruk är ett gammalt samlingsord för gruvdrift och den förädling av malm som hörde till: brytning, rostning, smältning och framställning av metaller. I Sverige var bergsbruket under flera hundra år en av de viktigaste näringarna. Koppar och järn var de stora produkterna, men gruvorna gav också en rad andra ämnen.
Staten övervakade bergsbruket noga. Under stormaktstiden inrättades Bergskollegium, en myndighet som hade tillsyn över gruvor och bruk. Bergsbruket gav också upphov till en tidig svensk kemitradition, eftersom man behövde förstå malmer, metaller och de salter som bildades vid gruvorna.
Kemin: från svavelkis till vitriol
Svavelkis, även kallat pyrit, är järndisulfid med formeln FeS2. Det är ett mässingsgult mineral som ibland kallas kattguld eftersom det kan förväxlas med guld. Svavelkis är vanligt i många malmer, inte minst i kopparmalmer.
Så länge svavelkis ligger skyddat i berget händer inte mycket. Men när malmen bryts och kommer i kontakt med luft och vatten börjar den vittra. Förenklat sker följande:
- Svavlet i svavelkisen oxideras av syre och bildar sulfat.
- Järnet frigörs som järn(II), och tillsammans med sulfatet bildas järnsulfat.
- Samtidigt bildas syra, så vattnet runt den vittrande malmen blir surt.
Det är därför vattnet i och runt gamla gruvor ofta är surt och järnhaltigt. Där vattnet avdunstar kan gröna, vita och gula utfällningar bildas. De gröna är ofta mineralet melanterit, som är naturlig järnvitriol. Vittrar det vidare eller torkar ut kan andra former bildas, med mindre kristallvatten eller med järn(III). Skillnaden mellan formerna förklarar vi i artikeln om kristallvatten och hydrater.
Så tillverkades vitriol vid gruvorna
Metoderna skiljde sig mellan olika platser och tider, men principen var i stort sett densamma:
- Vittring. Malm, gruvavfall eller rostade rester fick ligga i högar under lång tid. Regn och luft gjorde att vitriolen bildades.
- Lakning. Vatten fick rinna genom högarna och lösa ut vitriolen. Ibland tog man i stället tillvara gruvvattnet direkt.
- Indunstning. Lösningen kokades in i stora pannor tills den blev så koncentrerad att kristaller fälldes ut när den svalnade.
- Kristallisation. Kristallerna fick växa i kar eller på stavar och togs sedan upp, torkades och packades.
Det är i grunden samma princip som när man odlar kristaller i en glasburk, fast i en helt annan skala och med en mycket orenare lösning. Den färdiga vitriolen innehöll ofta inblandningar av andra metaller, till exempel koppar och zink, och kvaliteten varierade.

Falu gruva och dess biprodukter
Falu gruva i Dalarna är Sveriges mest kända gruva. Där bröts kopparmalm under ungefär tusen år, tills driften upphörde 1992. Malmen innehöll mycket svavelkis, och det präglade både arbetet och landskapet.
Vid rostningen av malmen, när den hettades upp för att driva bort svavel, bildades stora mängder svaveldioxid. Röken från rostningen var välkänd och gjorde omgivningen karg. Samtidigt gav svavelkisen och den vittrade malmen upphov till vitriol, som togs tillvara vid gruvan.
En annan välkänd biprodukt är det rödbruna pigment som tas fram ur gruvans järnhaltiga slam och som ligger till grund för Falu rödfärg. Pigmentet består till stor del av järnoxider, alltså samma typ av ämnen som bildas när järnvitriol oxiderar och hettas upp. Gruvan och området runt den finns idag med på Unescos världsarvslista.
Det är ett bra exempel på hur bergsbruket försökte ta vara på det mesta ur berget. Koppar var huvudprodukten, men vitriol, svavel och pigment kunde bli en extra inkomst.
Vitriol, alun och andra salter ur berget
Vitriol var inte det enda salt som bergsbruket gav. Vid alunbruken, bland annat i Skåne och på Öland, utvanns alun ur alunskiffer. Alunskiffer innehåller också svavelkis, och kemin vid vittringen påminner om den vid vitriolframställningen. Alun var viktigt som betmedel i färgerier och i garverier.
För den som läser gamla texter kan namnen vara förvirrande. Grön vitriol, blå vitriol, alun och kopparas förekommer om vartannat, och gränserna mellan ämnena var inte alltid klara. Vi har samlat de vanligaste orden i en ordlista över gamla kemiska namn.
Vart tog vitriolen vägen?
Vitriolen från gruvorna såldes vidare till en rad hantverk och tidiga industrier. Den användes vid tillverkning av bläck, vid svartfärgning av textilier och läder och som råvara för vitriololja, alltså svavelsyra. När vitriolen hettades upp kraftigt blev ett rött pulver av järnoxid kvar, som användes som pigment och polermedel. Mer om de äldre användningarna finns i artikeln om vitriolens historia.
Från gruvbiprodukt till industrikemikalie
När bergsbruket förändrades under 1800- och 1900-talet minskade betydelsen av vitriol från gruvorna. Svavelsyra började tillverkas på andra sätt, och järnsulfat blev i stället en biprodukt från stålindustrin och pigmenttillverkningen. Idag kommer det mesta av järnsulfatet i handeln från sådana processer, vilket vi beskriver i artikeln om järnvitriol i industrin.
Kemin i de gamla gruvorna är ändå högaktuell. Sura, järnhaltiga vatten från gamla gruvor och gruvavfall är en känd miljöfråga, och samma reaktioner som en gång gav vitriol att sälja är idag något som behöver övervakas och tas om hand.
Järnvitriol idag
Den järnvitriol som säljs idag är ett betydligt renare ämne än den som kokades fram vid gruvorna, men det är samma förening: järn(II)sulfat med sju kristallvatten. Den som vill se kristallerna själv kan köpa järnsulfat hos Allt-Fraktfritt. Hantera det med handskar och skyddsglasögon och förvara det torrt och oåtkomligt för barn och djur.
Vanliga frågor om vitriol och bergsbruk
Var kom vitriolen ifrån i Sverige?
Den utvanns vid gruvor där malmen innehöll svavelkis, till exempel i Falun.
Varför bildas vitriol i gruvor?
Svavelkis vittrar i luft och vatten och bildar järnsulfat och syra.
Är Falu rödfärg gjord av järnvitriol?
Nej. Pigmentet tas fram ur gruvans järnhaltiga slam och består till stor del av järnoxider, men det är inte järnvitriol.
Varför är vatten från gamla gruvor ofta rödbrunt?
Järnet i vattnet oxiderar till järn(III) och faller ut som rostfärgade föreningar.
